hos MANELIUS

En vecka på Hokkaido för att äntligen få uppleva skidåkning i Japan! 

Ja, många av er som läser det här har säkert hört mig säga i flera år att det vore kul att få åka till Japan för att åka skidor. Nu hände det! Vecka 7 2026, en bra tid på året för att besöka Hokkaido. Jag och äldsta sonen åkte dit.  Lite av en scout-road-trip, tre orter med bara några dagar på varje ort.

Många kompisar bad mig om nån slags rapport redan innan, och fler sen nu efter. Så jag tänkte jag skriver ihop det här!

Att skida på Hokkaido är lite som att kliva in i en tidsmaskin som går på rejäla mängder snö. Japan bjuder på en lite fascinerande blandning av vänlighet, väl fungerande service men samtidigt en infrastruktur som nästan verkar ha stannat av efter den ekonomiska kraschen 1990. Mycket är ganska gammalt!! Här är lite av mina intryck av vår resa genom Japans puderparadis. Du får ta att några bilder ligger felvända, verkar helt omöjligt att få till hos One.com.

Furano – nästan som ett japanskt Ramundberget

Furano 

Furano var den minsta av de tre orterna. Lite känslan av ett Ramundberget+ med + då för längre backar överlag. En del men inte alltför många liftar, här finns 9 liftar. Orten får lite mindre snö på den här delen av Hokkaido, men mindre är fortfarande ca 9 meter snö per år.
Här fick vi inte så mycket lössnö, men det kom lite grann i alla fall.  Det var också bra backe att börja med för att förstå hur det fungerar med tex off-pist i Japan. Först verkade det som offpisten är strikt reglerad, man ska ange i en skriftlig rapport att man ska åka, lista säkerhetsutrustning man tar med, bara åka ut i designerade "gates", och vara beredd på att betala stora summor själv för ev räddning om det behövs vid olycka. Verkade stenhårt först! Men de verkar faktiskt inte bry sig så mycket i praktiken.
Ska jag summera det lite så är deras "Back country" bara vanlig offpist, där man får betala själv för att bli räddad. Man får åka ut i offpisten på vissa platser sk "Gates". Och sen åker man tillbaka till liftar och pist när det passar. I Europa är det ganska likt, men jag hade aldrig sett det med "gates" tidigare, bara hört om det.

Artigheten var verkligen Japansk; liftvärdarna bockar och tackar varje resenär. Det är pappersbiljetter för mycket, tex på restaurangen med Ramen nudlar. Informationsdetaljer i överflöd, allt från regler, till någon minsta tänkbar upplysning. Högtalare dånar ut instruktioner i varje lift och musik hela vägen upp. Bullrigt att åka i Japan!! 

Vi bodde ganska enkelt på ett hotell ~typ. Här i Japan verkar de överlag ha förvånansvärt dåligt avpassade hus för att vara i en så kall region. Enkla tunna dörrar, dålig isolering, inga ställen att hänga kläder på tork, skruttiga skidrum, slitet mm. Värmefläktar som kompenserar. Ja  vårt boende här var lite som en tidsresa till kanske 70-talets bruna– ganska litet & slitet. "Morgonrock" med byxor var stilenliga, det såg ut som ett fångläger när gäster hade de till frukost.
Men vänlig personal! Och de körde på med Japansk vana att tacka högljutt då man lämnade middagen, lite kul vana ändå det där."Dōmo arigatōgozaimasu."
Furano som "by" var ganska liten också. By och by, ett mindre litet samhälle nog bättre. Google Maps visade på en del restauranger, och något snabbköp fanns också, men inte någon speciellt spännande plats tyckte vi när vi gick runt en sväng.

Rusutsu – Skogsåkningens Mecka och påminner lite om vårt Vemdalen 

Rusutsu

Om Furano var Ramundberget, så var Rusutsu som ett Vemdalen men med oändlig skogsåkning. Det är egentligen bara skog, skog och åter skog och så lite pister emellan! 18 liftar betjänar tre berg med en årsnederbörd i form av snö på runt 13 meter.

Här snöade det konstant medan vi var där. Ny lössnö i skogen varje morron. Snö brukar vara uselt för åkning på kala fjäll, man ser inga kontraster, men i skogen var sikten ändå riktigt bra! Så det gjorde inget alls att det snöade på. Här (och ja på alla orter i princip) dominerade snowboardåkarna (säkert 70 %) och alla tycktes filma precis allt. I backen fanns bla ett rejält matställe -  Steamboat Café – stort & effektivt och smidigt för fika eller lunch mellan åken.

Off-pist var enkelt i Rusutsu. Inga gates eller rapporter. Skogen var i området, det vara bara att åka hur man ville! MEN samma sak med räddning här, man fick vara beredd på att betala stora summor själv för ev räddning utanför pist om det behövs vid olycka. 

Vi bodde återigen ganska enkelt. Rusutusu Lodges med en restaurang som hette Red House som en gång ägts av svenskar sägs det. Vårt rum var på ovanvåningen i en klassisk svensk 70-talsvilla. Hur slitet som helst. De nuvarande ägarna (byter ofta tydligen) var Australiensare och de verkade inte bry sig särskilt mycket om att underhålla stället. Och den influgna personalen var rätt så förvirrade och laid back. Men rena lakan och så, så det funkade.  

Rusutsu som "resort" var väldigt speciellt!! Två stora hotellkomplex-hus på vars sin sida om vägen med mono rail på nån km emellan. De var ganska själlösa tyckte vi men någorlunda moderna tror vi. Inuti den ena var det som en "mall" med butiker, restuaranger, karusell, ett "dock-band" av stora tygdjur som spelade jazz dagarna i ända. Utanför en vinterstängd nöjespark med vattenrutschkanor, berg & dalbana mm. Även här visade Google Maps på en del restauranger, men nästan alla hade rätt dålig rating. Något snabbköp fanns också. Furano var som en liten stad kanske, men Rusutsu var mest bara som två väldigt ocharmiga hotell med lite hus emellan och en nöjespark. 

Men det fanns en superfin Onsen! Japans berömda varma källor som bad.
Det var superfint, fräscht, stillsamt och otroligt skönt efter en dags skogsåkning! Och oväntat billigt också!

Niseko – Hokkaidos skidåkar-Mecka och största orten!!

Niseko

Om Furano var Ramundberget, Rusutsu som ett Vemdalen, så var Niseko-upplevelsen av storlek som kanske 3 gånger Åre. Alla pratar om Niseko när man pratar om Japan och Hokkaido och skidor. Särklass störst, mest folk och från alla håll, men mest kanske Australiensare & New Zeeländare. Men mycket andra nationaliteter också inklusive Japaner förstås. 

Här hittar man allt från skruttiga enstolsliftar utan bygel till en futuristisk 70-talslift som tagen ur en gammal Bond-film, eller till en sprillans ny och hypermodern 10-personers-gondol. Hel 29 liftar och ett snitt på 15 meter snö. Enligt alla är detta hjärtat av Japans skidturism och det är bara att hålla med.

Pisterna är långa och berget de kretsar kring är rejält. Det delas upp i 3 delar som man kan åka i var för sig eller med ett all-Mountain kort tar man sig runt över allt. Hirafu var det lyxigaste delområdet, inte bäst backar men allt var nytt & dyrt liftar hotell restauranger mm. Annupuri där vi bodde lite äldre & enklare men bra det med. 

Niseko hade också gate-system med detaljerade topografikkartor om man ville + en app med detaljer om offpiståkningen från respektive gate. Väldigt bra information. 
Här fick Emil & jag en serie smått fantastiska skogsåk i lössnö under blå himmel & sol. Som av ett mirakel valde vi en gate vi tyckte verkade bra och det var som att alla andra fokuserade på gater högre upp på berget! Mycket folk men inga liftköer att tala om! Men alla åkare gör att vid lunch tid så var i princip all lössnö uppåkt. Överallt!!

Vi bodde på Annupuri Oasis Lodge, vilket var ett ganska skönt ställe med lite "ski-bum" gemenskap.  Även här väldigt enkla rum utan toaletter på rummet, men det funkade bra. När vi promenerade mellan meterhöga snövallar i Annaupuriområdet fick vi se glimtar av kontrasten. Det är inte bara enklare Lodges som den vi bodde i, det finns superlyx på egna små vägar också. Bakom stora snövallar, genom stora fönster i nybyggda lyxhus skymtade vi en exklusivitet som vi definitivt inte hade på vårt val av Lodge. Här var det också ett väldigt bra Onsen i närheten och betydligt fler & bättre restauranger att välja på.

Mer om Mountain Yotei! 

Lite summerat på slutet! 

Veckan på Hokkaido var ett härligt skidrese-äventyr med äldsta sonen. Kul med en road trip och se mer än bara ett ställe, särskilt då man inte vet så mycket om skidåkningen från start (trots att vi läste på en hel del) Vi fick ändå uppleva generösa mängder snö och många djupa svängar, även om den där legendariska, snustorra "Japow"-känslan inte hände just denna vecka. Det var lite för få minusgrader denna gång. Men det var bra "vanlig" pudersnö!! 
Och grejen med Hokkaido är väl just den, den har stor sannolikhet för puder. Det sker ofta men inte varje dag, så man ska ha lite tur. Och det är många personer som åker på ganska små berg, så till lunch kan det gott och väl vara helt uppkört!!

Lokala resor mellan orter var en upplevelse i sig. Lokala bussar var gamla och ganska opraktiska men väl underhållna. Det finns även mer turistiga Transferbussar krävde ganska mycket framförhållning och kunde snabbt bli fullbokade. Google Maps var en dröm och hjälpte verkligen till med reseplanering, genomförande och tex navigering till boende. Gemini (AI) hos Google Sök gav snabba svar på frågor, rekommenderade  tex Onsens och gav fakta om resmål.
Våra duffel-väskor från Osprey (Sojourn 100L) var helt super. Packade allt enkelt, och kunde dras i snön och hanteras överallt. 

Det är något lite sorgligt med Japan tycker jag. Det känslan av en svunnen storhetstid som dröjer sig kvar. Mycket av infrastrukturen känns som om den stammar från tiden innan den japanska ekonomiska bubblan sprack runt 1990. Det är välunderhållet och på sätt och vis charmigt utdaterat. Och i Niseko är allt lite uppblandat, här finns några ultramoderna kabinliftar som delar utrymme med skruttiga enstolsliftar helt utan säkerhetsbygel.

Ett bestående intryck kommer vara informationsöverflödet som drabbar en i texter & lappar precis överallt. Och även ljudbilden har etsats sig fast, i liftar som nästan var fångläger-liknande med sina instruktionerna i högtalarsystemen och den konstanta musiken i liftarna. Kontrasten från många år i Alperna där det är mer tys.. men kanske med mer sura liftgubbar... Här i Japan har de en extrem artighet hos pistvakterna som bockar, tackar och till och med  hjälpsamt lyfter in skidorna i hållarna på gondolerna i varje uppfart.
Boendet visade sig verkligen vara en sak för sig. Nu valde vi lite enklare boende, men det var ganksa svårt att se i förväg på nätet att det skulle vara såååå låg standard som vi fick. Är det viktigt ska man nog scouta med omsorg. Och man får boka i vääääldigt god tid, gärna ett år i förväg för att få plats. 

Ja men det var ändå kul! Annorlunda!
Värt det? Njae skulle jag säga, så lite både och. Inte "njae" pga av det ekonomiska, vår resa kostade faktiskt inte mer än en Alpresa, nog lite mindre! Men allt resande runt på Hokkaido gjorde det både kul och lite slitigt. Kanske inte helt värt det på totalen tänker jag nu efteråt. Men var och en som gör något sånt här får ju fundera på vad man värdesätter mest. Hursomhelst, inget jag vill vara utan, det var kul att ha upplevt de här upplägget!! Kul att göra med sin son!! (Helst bägge sönerna förstås, men det gick inte denna gång). Kul att se fler än ett ställe då skidorterna och systemen inte är så stora, ger ombyte. Och tipset är att väljer du bara en plats för flera dagar - ta Niseko - det håller för många dagars åkning! Och passa då på att lägga i alla fall en dag i Rusutsu, det är bara 1 timme dit med buss! Bra skogsåkning och gå också då på deras Onsen, för den i Rusutsu var bäst!